Nu är det verkligen hockytider! Och tänk vad skönt det känns att vara en del av den längtan och förhoppning vi Skellefteå-fans nu verkligen har. Jag har aldrig varit intresserad av hockey föut, men nu! Nu sitter jag som klistrad framför radion eller Tv:n , när det är dags. Om jag går ut på byn, så har så gott som alla bilar AIK-klistermärker, folk med tröjor, kepsar och halsdukar. Nu är vi en del av någonting större! Och vi är där tillsammans. Visst är det fantastiskt hur man rycks med! Man vill vara en del av den där gemenskapen. Man vill förstå och vara en del samtalet. Man vill glädjas, gråta och bannas...  - "Du skadade VÅR spelare,vad förlåter det"?! Jag rycks med av har verkligen tycka genuit illa om "dom andra". Visst kan jag klämma till med  "Men man måste ju säga att dom har en bra målis". Kanske kan jag säga så.

Men jag älskar det! Igår kallade jag Frölunda alla möjliga namn, för nu måste jag ju engagera mig vem Skellefteå ska möta i första finalmatchen. Eller vill jag kanske att Frölunda ska vinna. Åååhh, jag vet inte!!

Jag vet bara att den gemeskap och stolthet vi känner över vårt lag är något som jag tror är en viktig känsla. Jag tror att det är oerhört viktigt för oss människor att få känna en sån här gemenskap, där man tillsammans känner att man går mot ett gemensamt mål. Tänk om vi kunde ta med oss den här känslan i vardagen. På arbetsplatser, i skolor, i olika verksamheter där man ska samabeta. Alltid finns ju där ett mål, men arbetar vi alltid mot samma mål? Och gör vi det tillsammans? Jag tror att om vi kunde uppnå ett uns av den stolthet och innerliga känsla vi har över det stundande målet, som väntar SAIK, så skulle vui kunna uträtta stordåd tillsammans. Var vi än befinner oss. Om vi kunde hitta den gemensamma glädjen över att plöja oss fram genom hårda tider, grå vardagar, intriger, tröttsamhet och glädjeämnen. Mot målet!  Då tror jag faktiskt att även vägen tid skulle kunna bli roliga och lättsammare än vad den kanske alla gånger är.

Tillsammans mot målet, tror jag kan vara en mirakelkur i en ibland kall  och hård vardag. Ja, det är vad jag tror!  

Ni vet, det där gamla uttrycket "Sköt dig själv, skit i andra"! Det uttrycket, tycker jag känns extremt förlegat och inaktuellt. Jag förstår inte ens hur det kommit till från första början. Hur har vi kunnat lära oss något alls överhuvudtaget, om vi inte hade andra människor att tillgå? Första människan som kom på eldens mystesrium, tro ni inte, att hen ville bjuda in alla i hela världen till sin upptäckt?

Nej, jag tror inte heller hen var särskilt intresserad av att "sköta sig själv och skita i andra" Jag är ganska övertygad om att hen rusade runt som en galning och ropade till sig så många hen kunde, för att visa hur hen gjorde  för att få upp eld  !

Hur har det där uttrycket kommit till egentligen, undrar jag lite...

Om varje människa skulle sköta sig själv, så blev nog varje människa kvar i sitt hörn, utan att ens våga kika ut där ifrån, tillslut. Ensam. Ingen möjlighet till att njuta, lära sig, se och förstå, av allt det andra människor har att ge.

Kanske är det så att uttrycket kommer sig av enorma besvikelser på människorna. Människor som svikit, sårat och bedragit. Självklart skapar sådana människor otrygghet och bristande tillit. Kanske var det någon , som alltför många gånger blivit sviken, lurad och bedragen, som myntade uttrycket "Sköt dig själv och skit i andra". För sig själv kan man ju alltid lita på, eller...

I denna tid då krigen vrålar skoningslöst över så gott som hela världen och i vissa fall så kryper hoten även närmare oss själva, ja, då får och kan vi helt enkelt inte tänka "SKöt dig själv och skit i andra". Hundratusentals flyktingar vandrar hungrande genom världen, för att någonstans få komma till tryggheten. Kvinnor och barn blir avrättade, rakt av, ingen nåd. Vår TV öser ut bilder på undernärda barn, massgravar och flyktingströmmar utan vatten. Plågade djur, som misshandlats tills man nästan inte ser hur de såg ut från början.

Nej, vi kan inte "sköta oss själva och skita i andra". Vi kan helt enkelt inte tänka så längre! Från och med nu tycker jag att vi skrotar det uttrycket helt och hållet! Sköt om Dig själv och bry Dig om andra!  

Jag önskar att jag kunde skriva något riktigt klokt och intellektuellt respekterat om kring hur man lär känna en annan människa! Alltså jag menar verkligen lär känna en annan människa. På djupet.

Där man känner alla toppar och dalar, alla gömda smärtor, alla varma glädjeyttringar och anledniingar till dessa. Alla minnen, som påverkar idag. All längtan.  När man känner någon så väl att man kan sitta tyst i timmar tillsammans och ändå har samtalet varit livligt  ! Är det verkligen alltid tiden, som ska göra att vi lär känna varandra? Men ibland säger ju folk , som skiljer sig t ex att de levt tillsammans i 30 år och plötsligt inser de att de inte alls känner varandra...Eller "bästisar", som går skiljda vägar efter 10 år. Jag förstår inte riktigt detta fenomen "att lära känna varandra" måste jag säga...

Ibland känner man ju inte ens sina egna syskon. Man tror att man känner dem väl - "Herregud, vi är ju av samma kött och blod", pyttsan! Det gjorde man kanske inte alls ! På gott och ont! Ibland blir man glatt överraskad. Ibland blir man sårad. Jag förstår inte fenomomenet...När kan man säga att man verligen känner en annan människa?

Och ibland har en människa gått vid ens sida i många år och man har liksom inte riktigt sett dem. De har funnits där. Men så plötsligt blommar de och man inser att "det här är en människa jag  helt enkelt inte vill vara utan"!  

Långfredag gör verkligen skäl för namnet. Som jag minns alla Långfredagar så har de varit oooeeeeerhööört låååånga. Det mesta är stängt. Inga människor ute på samhället. Ingenting alls händer.

Kanske en dag att försöka varva ner på. Kanske en dag för eftertanke.

Jag försökte verkligen ha den känslan i mig i morse när jag steg upp. Morgokaffet smakade extra gott, men röksuget var gigantiskt! Så, jag blev tvungen att gå ner och kasta in en tvätt, skura lite golv och ja, ni som slutat röka vet säkert att man får massor med energi. Eller kanske snarare det är fråga om en fruktansvärd rastlöshet. Måste göra något hela tiden. När jag kom ner så hade vår eländiga torktumlare, som vanligt inte torkat kläderna, utan jag var tvungen att hänga in dem i torkskåpet. Och när jag stod där och plockade med mina kläder, kom jag återigen att tänka på detta med eftertanke. Ett perfekt tillfälle för lite "Mindfullness i vardagen".

Lever jag mitt liv, som jag vill ha det? Finns där utrymme för mina behov? Vad är det som gör mig glad i vardagen?

Tankar jag aldrig annars brukar ägna så mcket tid åt alls. Kanske inte så dumt ändå ,med en helt vanlig "Påska-tvätt"!

Tänk att det ska vara så jäkla svårt att varva ner! Upp som ett skott ur sängen, kasta igång kaffebryggaren. Slukar kaffet i några klunkar. Kutar in i duschen. Försöker lugna ner. Bråttom, bråttom på med lite mascara. En snabb titt i spegeln och konstaterar att, nix inga kilon har avvikit denna natt heller. Men åh!

Ut med dammsugaren. Springer runt med den i hela lägenheten. Ludvig tror att jag är galen. Han har slängt sig, så där nonchalant över fåtöljryggen och tittar på mig med en trött, lite nedlåtande blick.

" Men snälla, lugna ner dig!" , ser han ut att tänka. Hans blick får mig ändå att sätta mig ner en stund. Ett djupt andetag, ner med axlarna. Varför springer jag så? Mot vad? Jag har ingen tid som helst att passa idag. Inte heller imorrn.  Måste börja påminna mig själv att sätta mig ner ibland och bara...andas. Lyssna på lite Ulla Billqvist och drömma mig bort till en tid då man rökte cigaretter med eleganta munstycken.

Sätta mig ner och vänta in min själ.

Igår kväll var det Manifestation för "Våld mot kvinnor" i Lycksele.. Hörde på radion att där enbart var manliga talare och att de fanns de som opponerat sig mot detta. Borde inte kvinnorna få komma till tals? I många, många år har Kvinnojourer över hela landet försökt göra sig hörda. Men vad har förändrats? Våldet mot kvinnor har dessvärre ökat!

Jag menar nu verkligen inte att det enbart är män som misshandlar. Det finns absolut kvinnor, som misshandlar och det förekommer även i homo/bi relationer.

För några år sedan gjorde vi en föreställning som heter "Tystnad", som behandlar precis detta tema. Vid ett tillfälle turnerade vi runt i landet med denna föreställning och efter föreställning hade vi fika och en stund för samtal och diskussion. På de flesta platser var debatten livlig, både bland män och kvinnor. Men så kom vi till en plats i landet, där vi möttes av precis...total tystnad. Vi gjorde allt för att få igång ett samtal. På varje plats fanns representanter från Kvinnojouren och de talade bland annat om den skrämmande statistik, som finns över hur många kvinnor, som faktiskt mister livet, varje år. Ingen reaktion. Inga samtal. Inga diskussioner. Bara en vilja från besökarna att få gå hem.

Efter kvällen var hela ensamblen nedstämd och stämmning var tryckt, när vi satt i turnebilen på väg hem. Vilken märklig och lite skrämmande kväll. Vad var denna totala tystnad och faktiskt ett visst motstånd och ovilja til att vi var där? Var det precis där signalerna var på att alla visste att detta förkom någonstans i deras lilla samhälle? Kanske satt där precis denna kväll en kvinna, som var rädd för att gå hem... Men ingen. Ingen ville tala om det. Eller ens låtsas om att det fanns.

Vad kan vi själva göra, om vi får veta av en relation där våld förkommer? Kanske är det en nära anhörig. Kanske är det grannen. Kanske är det något vi ser på stan.

Vad kan vi  och vad vill vi göra för att påverka...?

Jag trodde att jag vaknade till en helt vanlig dag. Men efter morgonkaffet och ingen cigarett, kände jag en underlig känsla i kroppen. Det var liksom en ljusboll, som kändes i bröstet. Ute hade det ramlat ned massor med snö och det borde kännas som vinter, men över den vita snön vaknade en strålande sol. Gnistande, stark och faktiskt lite varm lyste den mot mig. Ljusbollen växte sig starkare och det kändes liksom...ovant!

Våren har varit väldigt tung och mörk. Den 7 januari förlorade jag min bästa vän. Varje dag finns han i mina tankar och saknaden är stor och gör ibland så ont, så det är svårt att andas.

Och det är första gången sedan dess jag känt en sån här känsla i bröstet. En ljusboll, som växte sig starkare, allt eftersom solen steg.

Skulle det kunna vara lyckan, tro? Eller åtminstone glädje över våren, över vänner, över kärlek. Glädje, en ljusboll som sprider sig i bröstet. En glädje...över att finnas till!  

Hur kan man känna sig så totalt tom i huvudet, som jag gör idag?

Det har varit en period av miljoner tankar om framtiden. Beslut som måste tas, som berör andra och framförallt mig själv. Men nu när jag kommit fram till beslut och har en planering, så känner jag mig helt tom! Inte lessen eller så, bara tom! Sov mycket längre än vanligt och känner mig ändå trött. Så tydligt kropp och själ hänger ihop, i allafall. Mycket arbete för själ och tanke gör kroppen trött.

Ludvig gjorde ett tvärstopp idag, när han insåg att det var en masssa snö ute    Vad ska han nu göra av alla sina vårkänslor, som spritter i hela kroppen?!

Jag väntar forfarande på mina...