Hur kan man känna sig så totalt tom i huvudet, som jag gör idag?

Det har varit en period av miljoner tankar om framtiden. Beslut som måste tas, som berör andra och framförallt mig själv. Men nu när jag kommit fram till beslut och har en planering, så känner jag mig helt tom! Inte lessen eller så, bara tom! Sov mycket längre än vanligt och känner mig ändå trött. Så tydligt kropp och själ hänger ihop, i allafall. Mycket arbete för själ och tanke gör kroppen trött.

Ludvig gjorde ett tvärstopp idag, när han insåg att det var en masssa snö ute    Vad ska han nu göra av alla sina vårkänslor, som spritter i hela kroppen?!

Jag väntar forfarande på mina...  

Tänk att det kan vara så svårt att ta beslut ibland. Beslut för sin egen skull. Beslut som man tror och tänker att andra kommer att en hel del synpunkter på.

Kanske är känslan inom en att allt är så rätt, men ändå tvekar man...

Det som kändes som en glädje och lättnaden över att äntligen tagit ett beslut, förbyts plötsligt till oro och ont i magen. " Vad ska jag säga ? Hur ska jag säga det? Hur ska jag kunna motivera mitt beslut?"

Men inför vem?

Vem, vad är det så är orsaken tilll smärtan i maggropen? Vågar man ställa sig den frågan eller fortsätter man bara våndas fram till det inte finns någon väg tillbaka och ditt beslut står där, klasklart inför allmän beskådan? Och då ta smällen!

Ja, jag vet inte! Jag är mest typen som våndas...

Har ni ibland, liksom jag, drömt ungefär samma sak flera nätter på raken? Jag undrar vad sådant betyder...

I drömmen befinner jag mig ofta i en stor, gammal matsal och jag känner precis igen matsalen, som matsalen på Stiftsgården i Skellefteå. Runt bordet sitter hela min familj och andra släktkingar, tror jag. Känner inte igen dem, men det känns som att det är något slags julbord vi äter. Och allt är liksom inlindat i ett slags gammelrosa skimmer.

Dock så ligger matsalen, i motsats till Stiftsgården, på andra våningen...

Nästa natt är det ytterligare ett stort, äldre rum. En sal, som man skulle kallat det förr i tiden. Vi sitter i stora fåtöljer, röker cigarrer och tittar även här ut genom fönstret och jag ser att vi befinner oss på andra våningen. Utanför dinglar stilla stora snöflingor på den tomma gatan utanför. På andra sidan gatan ligger "gamla Nilsson Ur Guld Optik", som fanns i Burträsk fram till 90-talet, tror jag. Samma människor, liknande rum och vi har precis ätit en middag och allt i ett gammelrosa skimmer...

Känns alltid lite underligt när jag vaknar från dessa drömmar...

I morse vaknade Ludvig glad i hågen. Skuttade förbi mig i etthundraåttio och sprätte med bakbenen, som man ibland kan se att hästar gör, och satte sig lydigt och beslutsamt framför ytterdörren. Ludvig är alltså min katt och inget annat :)

Men när jag vaknade kikade jag på termotemtern och såg att den stod på - 24, så jag tänkte att han får nog stanna inne ett tag.

Den besvikelse, som följde var förfärlig. Med hängande öron släntrade han iväg, håglös och slokörad och slängde sig över ryggstödet på fåtöljen. Som han brukar göra när han är håglös. Och där hängde han.

När jag sen fått i mig lite kaffe, rökt en morgoncigarett och tittat på termometern igen såg jag dock att det bara var - 2, 4 grader. Så jag lockade på Ludvig och snabbt kom han skuttandes redo att gå ut.

Tänk om vi människor kunde släppa motgångar lika lätt. Det kan ta tid att ställa om sig från en besvikelse, som byts till glädje och ibland fastnar vi kanske i våra motgångar, så att vi nästan missar att glädjen knackar på.

Plötsligt öppnas dörren och vi kan springa ut mot nya äventyr.: )

Det tog mig nästan tre år att försöka lära mig spela fiol...hjälpligt...utan att grannarna flyttade. Men nu så åker den ut! Den ligger i sin låda och grinar illa mot mig. "Spela på mig då, ditt elände!", väser den mot mig. Men jag hittar inte tiden...eller viljan riktigt.

Bättre någon annan får ta hand om den .Den är så vacker. Klingar så fint och låter stort och fylligt. Men vad hjälps det då inte kemin stämmer. Njae, jag fortsätter nog hålla mig till gitarren och flöjterna.

För övrigt så kan jag berätta att på vägen mot Fällfors finns en alldeles ypperlig "segbacke" på ganska exakt 1 kilometer, som joggare tycks älska att springa i. Så då tänkte undertecknad att jag provar väl det jag också! Så jag och mina trettiofem extra mjölkpaket tog på oss joggingutstyrseln och sen bar det i väg, i en strålande sol på morgonkvisten. Mot "Segbacken"!

På den streckan mötte jag tre andra joggare och liksom busschaufförerna, som alltid nickar mot varandra när de möts på  E 4:an, så gjorde och vi. En liten diskret nick i samförstånd "Jaha, du är på väg uppåt, fy fasen va´jobbigt, jag ä'r i allafall på väg nedåt. Varför gör vi det här klockan 05.30 på morgonen i 13 graders kyla!". En diskret nick i samförstånd. Ja, vad tyckte mina mjölkpaket? De hann nästan frysa till is innan jag var hemma. Men jag hade i allafall stiftat bekantskap med "Segbacken".  

Tänk, vad alla dessa tankar kan göra en sömnlös! Trots att jag var supersupertrött, så ville inte hjärnan finna någon ro, Somde, vaknade, somnade, vaknade...hela natten! Klockan tre gav jag upp.

Det har kommit en tid, då det är dags att tömma och rensa ut mitt barndomshem. Ingen av oss sykon har möjlighet att bo där och det är helt enkelt tid att lämna. Första lasset åkte förra helgen och när mamma och pappas bröloppsgåva, i form av en sovrumsmöbel, packades in i bilen ,så grät mit hjärta stilla. Jag tänkte på alla de drömmar de hade då, när de fick den. Tillsammans mot framtiden.

Pappa finns inte längre här på jorden. Men han var i högsta grad närvarande, den dagen,  där vi vandrade runt i hemmet, tillsammans med uppköparen, som värderade alla saker.

Vemodigt var ordet.

Så! Nu ryker alla dessa anteckningsböcker i alla möjliga färger och former! Nu blire´blogg istället!

Kika gärna in!