Jag önskar att jag kunde skriva något riktigt klokt och intellektuellt respekterat om kring hur man lär känna en annan människa! Alltså jag menar verkligen lär känna en annan människa. På djupet.

Där man känner alla toppar och dalar, alla gömda smärtor, alla varma glädjeyttringar och anledniingar till dessa. Alla minnen, som påverkar idag. All längtan.  När man känner någon så väl att man kan sitta tyst i timmar tillsammans och ändå har samtalet varit livligt  ! Är det verkligen alltid tiden, som ska göra att vi lär känna varandra? Men ibland säger ju folk , som skiljer sig t ex att de levt tillsammans i 30 år och plötsligt inser de att de inte alls känner varandra...Eller "bästisar", som går skiljda vägar efter 10 år. Jag förstår inte riktigt detta fenomen "att lära känna varandra" måste jag säga...

Ibland känner man ju inte ens sina egna syskon. Man tror att man känner dem väl - "Herregud, vi är ju av samma kött och blod", pyttsan! Det gjorde man kanske inte alls ! På gott och ont! Ibland blir man glatt överraskad. Ibland blir man sårad. Jag förstår inte fenomomenet...När kan man säga att man verligen känner en annan människa?

Och ibland har en människa gått vid ens sida i många år och man har liksom inte riktigt sett dem. De har funnits där. Men så plötsligt blommar de och man inser att "det här är en människa jag  helt enkelt inte vill vara utan"!