En god vän till mig sa: " Det är hundra gånger värre att få höra att någon är besviken på mig, än att höra att de är hjärtinnerligt förbannade. Hundra gånger värre!" Jag funderade på det där ett tag och kände att ja, det kanske är värre...Det måste ju innebära att personen i fråga har haft förväntningar på mig , som jag inte klarat av leva upp till - därav besvikelsen. Eller...? Men hur ska man egentligen veta vad andra människor förväntar sig av en? Jag menar så där längst innerst inne. Ibland tar ju t o m relationer slut pga brustna förväntningar och besvikelser. Och ibland får man veta en lång tid efter den aktuella besvikelsen, vad besvikelsen egentligen bestod av. Det är liksom extra jobbigt. Det är svårt att , efter en lång tid , försöka reparera den eventuella skada , som kanske uppstått pga av detta. Kanske har man t o m svårt att minnas vad man tänkte och kände den gången, då de brustna förväntningarna uppstod. Åh, svårt!

Men tänk om man visste precis vad alla förväntade sig av en! Vad skulle man bli då? En marionette kanske. Eller en Camelont, som bara anpassar sig smidigt efter andra människor önskningar och förväntningar. Vad skulle det då bli av en själv? Man skulle förmodligen helt tappa bort sin egen personlighet och förlora sin identitet, helt och hållet, tänker jag.

Det är svårt nog att veta vad man förväntar sig av sig själv alla gånger. Varje morgon förväntar jag mig och önskar att jag ska gå ner i vikt, men jag gör det inte...Men om jag då låter besvikelsen på mig själv ta över... Ja, då lär jag aldrig någonsin gå ner i vikt, tror jag.

Om någon är riktigt arg på en, så är det liksom en mera direkt känsla och ett utspel , som man direkt kan ta på och kanske ge något svar på. Men att bli besviken på en annan människa är mer abstrakt, men kan göra väldigt ont! Beror det kanske på att det är ens egna förväntningar man sviker?

Ens egna bilder och förhoppningar på den andra människan, som blir naggad i kanten eller i sämsta fall kanske rasar helt och hållet. Ja, jag vet inte riktigt...Men jag fick något att fundera på iallafall, när min vän sa så där.

"Jag är besviken, är hundra gånger värre att höra..."

Nu är det verkligen hockytider! Och tänk vad skönt det känns att vara en del av den längtan och förhoppning vi Skellefteå-fans nu verkligen har. Jag har aldrig varit intresserad av hockey föut, men nu! Nu sitter jag som klistrad framför radion eller Tv:n , när det är dags. Om jag går ut på byn, så har så gott som alla bilar AIK-klistermärker, folk med tröjor, kepsar och halsdukar. Nu är vi en del av någonting större! Och vi är där tillsammans. Visst är det fantastiskt hur man rycks med! Man vill vara en del av den där gemenskapen. Man vill förstå och vara en del samtalet. Man vill glädjas, gråta och bannas...  - "Du skadade VÅR spelare,vad förlåter det"?! Jag rycks med av har verkligen tycka genuit illa om "dom andra". Visst kan jag klämma till med  "Men man måste ju säga att dom har en bra målis". Kanske kan jag säga så.

Men jag älskar det! Igår kallade jag Frölunda alla möjliga namn, för nu måste jag ju engagera mig vem Skellefteå ska möta i första finalmatchen. Eller vill jag kanske att Frölunda ska vinna. Åååhh, jag vet inte!!

Jag vet bara att den gemeskap och stolthet vi känner över vårt lag är något som jag tror är en viktig känsla. Jag tror att det är oerhört viktigt för oss människor att få känna en sån här gemenskap, där man tillsammans känner att man går mot ett gemensamt mål. Tänk om vi kunde ta med oss den här känslan i vardagen. På arbetsplatser, i skolor, i olika verksamheter där man ska samabeta. Alltid finns ju där ett mål, men arbetar vi alltid mot samma mål? Och gör vi det tillsammans? Jag tror att om vi kunde uppnå ett uns av den stolthet och innerliga känsla vi har över det stundande målet, som väntar SAIK, så skulle vui kunna uträtta stordåd tillsammans. Var vi än befinner oss. Om vi kunde hitta den gemensamma glädjen över att plöja oss fram genom hårda tider, grå vardagar, intriger, tröttsamhet och glädjeämnen. Mot målet!  Då tror jag faktiskt att även vägen tid skulle kunna bli roliga och lättsammare än vad den kanske alla gånger är.

Tillsammans mot målet, tror jag kan vara en mirakelkur i en ibland kall  och hård vardag. Ja, det är vad jag tror!