Igår höll jag en föreläsning om kroppspråk och attityder. Det var en fantastiskt rolig dag och för första gången på länge, tyckte jag inte att det kändes jobbigt efteråt, över att jag "tagit plats".  Det gjorde jag tidigare.

Det var ju en väldigt märklig situation...att vara ute och föreläsa eller spela musik från en scen och sen må superdåligt över att "ha tagit för mycket plats". Ja, som ni säkert förstår, så blev ju det en ohållbar situation. Före en festival, där vårt folkrockband Wynja skulle spela, mådde jag så dåligt att jag stod och kräktes strax innan det var dags att gå upp på scenen. Jag ville spela min musik, men inte synas. Och för allt i världen inte "ta plats"!

Och jag skulle vara dramapedagog och jobba med skådespelarelever, som skulle lära sig stå på scenen!

Vädigt konstigt! Men på något underlig sätt, så var det plötsligt inga som helst problem att stå på scenen, om man fick ta på sig en roll. Nej, då älskade jag att stå på scenen! Men som mig själv - aldrig mer!

Jag slutade nästan helt med att spela musik under flera år, men mötte en dag en spelman, som lärde mig något underbart bra. Ett litet knep, med stora konsekvenser! Han sa till mig: "Vad har du på dig ,när du står på scenen"?

Jag tänkte efter ett tag och insåg att det var lite olika för varje gång. Han fortsatte: "Vad har du på dig för skor"?

Jag tänkte efter igen och insåg att det var...lite olika.

"Där har du problemet!", sa han plötsligt. Han förklarade för mig att om jag tog på mig samma skor varje gång jag skulle upp på scenen och spela eller samma tröja, så fungerade det precis som när man "tar på sig en roll", som t ex Romes Julia. " De röda skorna = musik från scenen"!

Och det fungerade! Jag blev mycket säkrare och tryggare på scenen, mitt kroppspråk förändrades och jag kunde plötsligt andas! Fantastiskt! Och när jag började tro på mig själv och tro på det jag gjorde, så började publiken tro på det också.

På samma sätt tror jag man kan "använda sig av kroppspråket". Är man "en pinne", som inte tycker om att ta plats, talar med liten röst eller helst inte alls. Fastän viljan finns. Ja, då tror jag att man kan träna sig att prova ta på sig ett annat kroppspråk. Varför inte "en ladugårdsdörr"? Fötterna i ett stadigt grepp i marken. Tydliga och stora gester och faktiskt i och med detta, en ganska stor röst med mycket volym. Precis tvärtom emot vad man känner sig.

Det blir ungefär som att ta på sig en roll och från början kan det kännas väldigt obekvämt och t om obehagligt. Men tro mig, det är en superbra träning om man vill träna sig i att "ta plats".

Och det tycker jag är bra att träna, för även dem som har de små rösterna har viktiga saker att säga! Även dem som inte syns och hörs så mycket, har många fantastiska saker att dela med sig av. Glöm inte det,nästa gång du ser "en pinne"!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så många nätter utan sömn nu. Jag längtar innerligt efter sömniga, nattliga drömmar om prinsar på vita springare, mardrömslika tunnlar, raserade hus, tappade tänder och sommarängar. Men tankarna rasar på i mitt huvud, mina blodsprängda ögon värker ...

I går kväll kom en god vän hem till mig. Slängde sig ned på en stol framför köksfläkten, tände en cigarett och drog ett djupt bloss och sa "Ibland blir jag så trött på människorna!" Jag slängde mig ned på en stol bredvid, tände en cigarett och vips...

I går kväll kom en god vän hem till mig. Slängde sig ned på en stol framför köksfläkten, tände en cigarett och drog ett djupt bloss och sa "Ibland blir jag så trött på människorna!" Jag slängde mig ned på en stol bredvid, tände en cigarett och vips...

Godmorgon på Er! Idag tänkte jag skriva lite tankar om "energislukare"...Men ju mer jag börjar tänka på temat, desto mer fastnar liksom tanken och jag får liksom som en jobbig känsla i kroppen...kan inte sätta fingret på vad det beror på. Så jag må...

Jag vaknade inatt med en låtremsa i huvudet. Ni vet den där strofen: " Och jag tänkte på alla dom drömmar man haft, som en efter ta´tt slut"...Och jag fick tänka en bra stund innan jag kom på att låtstrofen var från Mikael Wiehes "Flickan och kråkan"...