Så många nätter utan sömn nu. Jag längtar innerligt efter sömniga, nattliga drömmar om prinsar på vita springare, mardrömslika tunnlar, raserade hus, tappade tänder och sommarängar.

Men tankarna rasar på i mitt huvud, mina blodsprängda ögon värker och jag vankar av och an, av och an.

Tänk vad stress och oro kan påverka sömnen! Även om jag nu försöker skapa rutiner kring min sömn. Försöker lägga mig samma tid varje kväll. Dricker varm mjölk när det är dags att varva ner. Men lika bedrövligt illa är det, så fort jag lägger huvudet på kudden. Timmarna går och tankarna rasar likt skenande tåg bakom min spända panna.

Det har varit mycket nu med försäljningen. Mycket oro för nära och kära, som också känt sig stressade och lite ledsna. En era går ur tiden. Släkten har kommit. Släkten har gått. Och nu går vi för sista gången.

Jag känner också en klump i brösten, när jag tänker på att till hösten låser jag dörren för sista gången. Tänker på pappa som inte längre finns på jorden. Hurtog över efter sin farfar och far och byggde upp gården, som blev allas vårt hem. Ibland känns det som att jag sviker honom nu, när vi lämnar allt. Alla drömmar han och mamma hade när de som nygifta kom hit på bröloppsdagen 1949.

"Voranna", "slåttanna" och skördetid. År som kom. År som gick. En era går ur tiden.