Så många nätter utan sömn nu. Jag längtar innerligt efter sömniga, nattliga drömmar om prinsar på vita springare, mardrömslika tunnlar, raserade hus, tappade tänder och sommarängar.

Men tankarna rasar på i mitt huvud, mina blodsprängda ögon värker och jag vankar av och an, av och an.

Tänk vad stress och oro kan påverka sömnen! Även om jag nu försöker skapa rutiner kring min sömn. Försöker lägga mig samma tid varje kväll. Dricker varm mjölk när det är dags att varva ner. Men lika bedrövligt illa är det, så fort jag lägger huvudet på kudden. Timmarna går och tankarna rasar likt skenande tåg bakom min spända panna.

Det har varit mycket nu med försäljningen. Mycket oro för nära och kära, som också känt sig stressade och lite ledsna. En era går ur tiden. Släkten har kommit. Släkten har gått. Och nu går vi för sista gången.

Jag känner också en klump i brösten, när jag tänker på att till hösten låser jag dörren för sista gången. Tänker på pappa som inte längre finns på jorden. Hurtog över efter sin farfar och far och byggde upp gården, som blev allas vårt hem. Ibland känns det som att jag sviker honom nu, när vi lämnar allt. Alla drömmar han och mamma hade när de som nygifta kom hit på bröloppsdagen 1949.

"Voranna", "slåttanna" och skördetid. År som kom. År som gick. En era går ur tiden.

I går kväll kom en god vän hem till mig. Slängde sig ned på en stol framför köksfläkten, tände en cigarett och drog ett djupt bloss och sa "Ibland blir jag så trött på människorna!"

Jag slängde mig ned på en stol bredvid, tände en cigarett och vips, så var jag rökare igen!    

Hon berättade för mig om sin dag, där hon lett en grupp på en arbetsplats på temat "kommunikation". På det stora hela hade väl allt gått rätt så bra, men i gruppen fanns två..."nej-sägare"! De ville inte delta i övningar, inte delta i samtalen eller övningar. Suckade ljudligt åt hennes statistik och fakta och fnös likgiltigt, när hon försökte leda gruppen i olika kommunikationsövningar.

Jag förstod hennes frustration. Jag har själv varit i liknande situationer, då jag haft någon föreläsning eller temadag, då man direkt fått en kraftig markering från någon att, "det här tänker jag inte delta i, jag är tvungen att vara här, men det här är bara trams..."

Kroppsspråk och atittyder har varit talande. Och jag har blivit fruktansvärt osäker och illa till mods, men försökt att tänka att större delen av gruppen ville i allafall vara där och de skulle hjälpa mig "hålla uppe den goda andan" i gruppen...

Men inte alltför sällan har något helt annat inträffat!

Efter en stund har man plötsligt två "nej-sägare" i gruppen. Efter lunchen har man kanske tre!

Den negativa jargongen och atittyden har smittat av sig. Och det går fort.

Jag tänker att detta fenomen nog fungerar likadant vart som helst i samhället, inte bara i föreläsningslokalen. Och ännu märkligare och kanske kraftfullare är att man själv, efter en stund, kanske också börjar känna av negativismen. Trots att man från början var glad och hoppfull.

Efter en tid i dera närvaro kanske man själv börjar säga: " nej, det går nog inte...det är ju bra , men...det är nog inte möjligt..."

Allting som kommer upp tar liksom tvärstopp! Har Ni någongång varit i och känner ni igen situstionerna?

Jag tänker att vi människor och våra atittyder påverkar varandra mer än vi någonsin kan ana! Och ibland undrar jag om inte negativismen är den starkare kraften i många sammanhang, tyvärr! Negativismen skapar tillslut håglöshet och en enorm trötthet, det är liksom att all energi börjar "sugas ur en". Kanske är det "nej-sägarna", som är dom sanna "energi-tjuvarna", som jag ville skriva om tidigare...Eller vad är egentligen en energi-tjuv"?

Hur kan man då förändra en "energi-tjuvs" beteende och atittyd? Och är det överhuvudtaget möjlig att förändra någon annan än sig själv, får bli min fråga och fundering för idag...

Allt Gott till Er denna småsnöoiga  aprilmorgon!

I går kväll kom en god vän hem till mig. Slängde sig ned på en stol framför köksfläkten, tände en cigarett och drog ett djupt bloss och sa "Ibland blir jag så trött på människorna!"

Jag slängde mig ned på en stol bredvid, tände en cigarett och vips, så var jag rökare igen!    

Hon berättade för mig om sin dag, där hon lett en grupp på en arbetsplats på temat "kommunikation". På det stora hela hade väl allt gått rätt så bra, men i gruppen fanns två..."nej-sägare"! De ville inte delta i övningar, inte delta i samtalen eller övningar. Suckade ljudligt åt hennes statistik och fakta och fnös likgiltigt, när hon försökte leda gruppen i olika kommunikationsövningar.

Jag förstod hennes frustration. Jag har själv varit i liknande situationer, då jag haft någon föreläsning eller temadag, då man direkt fått en kraftig markering från någon att, "det här tänker jag inte delta i, jag är tvungen att vara här, men det här är bara trams..."

Kroppsspråk och atittyder har varit talande. Och jag har blivit fruktansvärt osäker och illa till mods, men försökt att tänka att större delen av gruppen ville i allafall vara där och de skulle hjälpa mig "hålla uppe den goda andan" i gruppen...

Men inte alltför sällan har något helt annat inträffat!

Efter en stund har man plötsligt två "nej-sägare" i gruppen. Efter lunchen har man kanske tre!

Den negativa jargongen och atittyden har smittat av sig. Och det går fort.

Jag tänker att detta fenomen nog fungerar likadant vart som helst i samhället, inte bara i föreläsningslokalen. Och ännu märkligare och kanske kraftfullare är att man själv, efter en stund, kanske också börjar känna av negativismen. Trots att man från början var glad och hoppfull.

Efter en tid i dera närvaro kanske man själv börjar säga: " nej, det går nog inte...det är ju bra , men...det är nog inte möjligt..."

Allting som kommer upp tar liksom tvärstopp! Har Ni någongång varit i och känner ni igen situstionerna?

Jag tänker att vi människor och våra atittyder påverkar varandra mer än vi någonsin kan ana! Och ibland undrar jag om inte negativismen är den starkare kraften i många sammanhang, tyvärr! Negativismen skapar tillslut håglöshet och en enorm trötthet, det är liksom att all energi börjar "sugas ur en". Kanske är det "nej-sägarna", som är dom sanna "energi-tjuvarna", som jag ville skriva om tidigare...Eller vad är egentligen en energi-tjuv"?

Hur kan man då förändra en "energi-tjuvs" beteende och atittyd? Och är det överhuvudtaget möjlig att förändra någon annan än sig själv, får bli min fråga och fundering för idag...

Allt Gott till Er denna småsnöoiga  aprilmorgon!

Igår höll jag en föreläsning om kroppspråk och attityder. Det var en fantastiskt rolig dag och för första gången på länge, tyckte jag inte att det kändes jobbigt efteråt, över att jag "tagit plats".  Det gjorde jag tidigare.

Det var ju en väldigt märklig situation...att vara ute och föreläsa eller spela musik från en scen och sen må superdåligt över att "ha tagit för mycket plats". Ja, som ni säkert förstår, så blev ju det en ohållbar situation. Före en festival, där vårt folkrockband Wynja skulle spela, mådde jag så dåligt att jag stod och kräktes strax innan det var dags att gå upp på scenen. Jag ville spela min musik, men inte synas. Och för allt i världen inte "ta plats"!

Och jag skulle vara dramapedagog och jobba med skådespelarelever, som skulle lära sig stå på scenen!

Vädigt konstigt! Men på något underlig sätt, så var det plötsligt inga som helst problem att stå på scenen, om man fick ta på sig en roll. Nej, då älskade jag att stå på scenen! Men som mig själv - aldrig mer!

Jag slutade nästan helt med att spela musik under flera år, men mötte en dag en spelman, som lärde mig något underbart bra. Ett litet knep, med stora konsekvenser! Han sa till mig: "Vad har du på dig ,när du står på scenen"?

Jag tänkte efter ett tag och insåg att det var lite olika för varje gång. Han fortsatte: "Vad har du på dig för skor"?

Jag tänkte efter igen och insåg att det var...lite olika.

"Där har du problemet!", sa han plötsligt. Han förklarade för mig att om jag tog på mig samma skor varje gång jag skulle upp på scenen och spela eller samma tröja, så fungerade det precis som när man "tar på sig en roll", som t ex Romes Julia. " De röda skorna = musik från scenen"!

Och det fungerade! Jag blev mycket säkrare och tryggare på scenen, mitt kroppspråk förändrades och jag kunde plötsligt andas! Fantastiskt! Och när jag började tro på mig själv och tro på det jag gjorde, så började publiken tro på det också.

På samma sätt tror jag man kan "använda sig av kroppspråket". Är man "en pinne", som inte tycker om att ta plats, talar med liten röst eller helst inte alls. Fastän viljan finns. Ja, då tror jag att man kan träna sig att prova ta på sig ett annat kroppspråk. Varför inte "en ladugårdsdörr"? Fötterna i ett stadigt grepp i marken. Tydliga och stora gester och faktiskt i och med detta, en ganska stor röst med mycket volym. Precis tvärtom emot vad man känner sig.

Det blir ungefär som att ta på sig en roll och från början kan det kännas väldigt obekvämt och t om obehagligt. Men tro mig, det är en superbra träning om man vill träna sig i att "ta plats".

Och det tycker jag är bra att träna, för även dem som har de små rösterna har viktiga saker att säga! Även dem som inte syns och hörs så mycket, har många fantastiska saker att dela med sig av. Glöm inte det,nästa gång du ser "en pinne"!

Godmorgon på Er! Idag tänkte jag skriva lite tankar om "energislukare"...Men ju mer jag börjar tänka på temat, desto mer fastnar liksom tanken och jag får liksom som en jobbig känsla i kroppen...kan inte sätta fingret på vad det beror på.

Så jag måste få återkomma kring dessa funderingar. Har Ni funderingar kring det här temat, så hör väldigt gärna av Er! Hoppas att Ni får en fin dag idag!

Jag vaknade inatt med en låtremsa i huvudet. Ni vet den där strofen: " Och jag tänkte på alla dom drömmar man haft, som en efter ta´tt slut"...Och jag fick tänka en bra stund innan jag kom på att låtstrofen var från Mikael Wiehes "Flickan och kråkan" och  jag minns att precis den strofen alltid gjort mig lessen, ja nästan illamående.

Tänk om jag vaknar upp en dag, när mina dagar börjar ta slut och inser att jag inte genomfört ens ett uns av mina drömmar. Om ens någon. Tänk om det blir så.

Jag ville ju bli rockstjärna, som kunde spela hundratals intrument! Jag ville ju spela på de stora arenorna! Jag ville ju skriva låttexter, som fick Jocke Berg att rysa! Jag ville ju bygga en jättestor husbåt och åka ut på Medelhavet! Jag ville ju timra en stuga i fjällen! Jag ville ju sjunga som Caroline af Ugglas!

Men hur är det då med drömmar? Är de till för att vara...just drömmar? Eller ska man hela livet verkligen eftersträva att genomföra sina drömmar? Det finns någon sån här liten trätavla där det står "Leave Your dreams", som jag, en gång köpte till en vän. Men sen började jag tänka på vad det egentligen stod på den där tavlan. Oj, vilken jädra prestations ångest jag skulle få om jag hela tiden skulle försöka leva mina drömmar!  Jag skulle fått ägna tusen och åter tusentals timmar åt att försöka lära mig en massa intrument. Jag skulle måstat ägna tusen och åter tusentals timmar åt att repa med ett band, som förhoppningsvis hade samma drömmar som jag - att bli rockstjärnor!

För att inte tala om timmar som skulle gå åt för att färdas över Medelhavet i en husbåt, som tagit månader, kanske år att bygga! Skulle jag leva mina drömmar då? Eller skulle jag jaga dem så hårt, så att jag missade själva livet? Kan inte det vara själva grejjen med drömmar att de finns till för att vara just drömmar? Något vi i tanken kan gå tillbaka till, när vi känner oss vilsa och nedstämda. Något som får vårt ansikte att spricka upp i ett leende, när ingen vet vad vi tänker på. Är det inte det som är grejjen....eller tänker jag helt galet nu...?

Har Ni, liksom jag, ibland legat totalt sömnlös och tankarna har, bland andra, börjat vandra kring "gamla tider". Hur det var då, hur de arbetade, hur de levde.

Jag är ju väldigt intresserad av beredskapstiden och artister från den tiden och samlar gärna saker och musik från den tiden. Därav mitt stora intresse för Ulla Billqvist   och jag tänker ofta på hur  det var i Sverige under den tiden och för några dagar sedan var jag och hälsade på en släkting till mig, som idag är 87 år. År av tunga slit på ett tegelbruk har satt sina spår i hans kropp och han har svårt att gå upprätt pga kronisk smärta i kroppen. Men helt klar i knoppen. Samma pliriga blick. Samma bullrande skratt.   Vi började tala om arbeten förr. Hur det kunde se ut på arbetsplatserna och vilkan krav, som ställdes då. Han berättade för mig att vissa dagar skulle han köra tegel till Arjeplog från Burträsk. Det är en bit och teglet på flaket var lastat för hand. När han kom fram skulle teglet lastas av. För hand, sten för sten och nu var han helt ensam. Sen skulle han köra hem till Burträsk igen. Han berättade att vissa nätter var han inte hemma förrän klockan 04.00 och skulle då upp igen på morgonen, för att börja jobba igen klockan 07.00

Lastbilarna hade dålig värme och kalla nätter 1945 satte nog sina spår från iskalla säten mot redan nu värkande ryggar. Förutom detta hade han dessutom en ladugård hemma, som skulle skötas. Nu hade han förstås hjälp av sin fru, men det var ändå en hel som skulle göras varje dag.

Jag brukar tänka på att känna respekt för alla dessa hjältar, som numera blivit äldre och som nu, i vissa fall, behöver vår hjälp . Men de byggde det land och de möjligheter vi har idag.. De gjorde de möjligt för oss att få semestrar, pappaledighet, övertid, flextid...  och ja sådana saker som vi idag kanske ser som självklarheter.

Min mamma berättade en gång för mig vilken fantastisk grej det var när plasten kom! Plastburkar, platsmuggar, köksverktyg, durkslag, burkar för infrysning och ja, för att inte tala om när de fick en frysbox! Vilka fantastiska möjligheter detta gav! Först när hon berättade skrattade jag bara, för jag hade svårt att tänka mig att  "plastgrejjer" inte fanns. Men det var ju faktiskt så att innan, så var saker mycket annorlunda och vardagliga saker var tvugna att lösas på ett helt annat sätt, än vad jag skulle kunna tänka mig idag. Tänk så fantastiskt mycket som hänt sen den dagen freden kom 1945! Ibland brukar jag tänka att ja, visst har vi fått tillgång till en massa, massa saker mobiler, datorer alla möjliga tekniska prylar, som vi inte vill vara utan, men jag kan inte låta bli att tänka: " har  verkligen allt lett till utveckling?" Alltså, jag menar på det mänskliga planet. Nu är det nästan så att vi skickar sms till grannen, om det är något , istället för att gå över, kanske stanna på lite kaffe och sitter en stund och samtalar lite. På riktigt. Vi bokar tid att träffas IRL och under den tiden hinner vi säkert få fem sms, som vi måste besvara på direkten, under den tiden. Och plötsligt har tiden IRL runnit bort,  "  Kram, vi ses, jag mejlar dig! "

 Lite skevt någonstans, känner jag...och lite skrämmande, måste jag säga. Hur känner Ni, har allt verkligen blivit bara bättre och bättre, eller...?

   Från föreställningen "Carolina i bäcken"

 En god vän till mig sa: " Det är hundra gånger värre att få höra att någon är besviken på mig, än att höra att de är hjärtinnerligt förbannade. Hundra gånger värre!" Jag funderade på det där ett tag och kände att ja, det kanske är värre...Det måste ju innebära att personen i fråga har haft förväntningar på mig , som jag inte klarat av leva upp till - därav besvikelsen. Eller...? Men hur ska man egentligen veta vad andra människor förväntar sig av en? Jag menar så där längst innerst inne. Ibland tar ju t o m relationer slut pga brustna förväntningar och besvikelser. Och ibland får man veta en lång tid efter den aktuella besvikelsen, vad besvikelsen egentligen bestod av. Det är liksom extra jobbigt. Det är svårt att , efter en lång tid , försöka reparera den eventuella skada , som kanske uppstått pga av detta. Kanske har man t o m svårt att minnas vad man tänkte och kände den gången, då de brustna förväntningarna uppstod. Åh, svårt!

Men tänk om man visste precis vad alla förväntade sig av en! Vad skulle man bli då? En marionette kanske. Eller en Camelont, som bara anpassar sig smidigt efter andra människor önskningar och förväntningar. Vad skulle det då bli av en själv? Man skulle förmodligen helt tappa bort sin egen personlighet och förlora sin identitet, helt och hållet, tänker jag.

Det är svårt nog att veta vad man förväntar sig av sig själv alla gånger. Varje morgon förväntar jag mig och önskar att jag ska gå ner i vikt, men jag gör det inte...Men om jag då låter besvikelsen på mig själv ta över... Ja, då lär jag aldrig någonsin gå ner i vikt, tror jag.

Om någon är riktigt arg på en, så är det liksom en mera direkt känsla och ett utspel , som man direkt kan ta på och kanske ge något svar på. Men att bli besviken på en annan människa är mer abstrakt, men kan göra väldigt ont! Beror det kanske på att det är ens egna förväntningar man sviker?

Ens egna bilder och förhoppningar på den andra människan, som blir naggad i kanten eller i sämsta fall kanske rasar helt och hållet. Ja, jag vet inte riktigt...Men jag fick något att fundera på iallafall, när min vän sa så där.

"Jag är besviken, är hundra gånger värre att höra..."