I går kväll kom en god vän hem till mig. Slängde sig ned på en stol framför köksfläkten, tände en cigarett och drog ett djupt bloss och sa "Ibland blir jag så trött på människorna!"

Jag slängde mig ned på en stol bredvid, tände en cigarett och vips, så var jag rökare igen!    

Hon berättade för mig om sin dag, där hon lett en grupp på en arbetsplats på temat "kommunikation". På det stora hela hade väl allt gått rätt så bra, men i gruppen fanns två..."nej-sägare"! De ville inte delta i övningar, inte delta i samtalen eller övningar. Suckade ljudligt åt hennes statistik och fakta och fnös likgiltigt, när hon försökte leda gruppen i olika kommunikationsövningar.

Jag förstod hennes frustration. Jag har själv varit i liknande situationer, då jag haft någon föreläsning eller temadag, då man direkt fått en kraftig markering från någon att, "det här tänker jag inte delta i, jag är tvungen att vara här, men det här är bara trams..."

Kroppsspråk och atittyder har varit talande. Och jag har blivit fruktansvärt osäker och illa till mods, men försökt att tänka att större delen av gruppen ville i allafall vara där och de skulle hjälpa mig "hålla uppe den goda andan" i gruppen...

Men inte alltför sällan har något helt annat inträffat!

Efter en stund har man plötsligt två "nej-sägare" i gruppen. Efter lunchen har man kanske tre!

Den negativa jargongen och atittyden har smittat av sig. Och det går fort.

Jag tänker att detta fenomen nog fungerar likadant vart som helst i samhället, inte bara i föreläsningslokalen. Och ännu märkligare och kanske kraftfullare är att man själv, efter en stund, kanske också börjar känna av negativismen. Trots att man från början var glad och hoppfull.

Efter en tid i dera närvaro kanske man själv börjar säga: " nej, det går nog inte...det är ju bra , men...det är nog inte möjligt..."

Allting som kommer upp tar liksom tvärstopp! Har Ni någongång varit i och känner ni igen situstionerna?

Jag tänker att vi människor och våra atittyder påverkar varandra mer än vi någonsin kan ana! Och ibland undrar jag om inte negativismen är den starkare kraften i många sammanhang, tyvärr! Negativismen skapar tillslut håglöshet och en enorm trötthet, det är liksom att all energi börjar "sugas ur en". Kanske är det "nej-sägarna", som är dom sanna "energi-tjuvarna", som jag ville skriva om tidigare...Eller vad är egentligen en energi-tjuv"?

Hur kan man då förändra en "energi-tjuvs" beteende och atittyd? Och är det överhuvudtaget möjlig att förändra någon annan än sig själv, får bli min fråga och fundering för idag...

Allt Gott till Er denna småsnöoiga  aprilmorgon!

I går kväll kom en god vän hem till mig. Slängde sig ned på en stol framför köksfläkten, tände en cigarett och drog ett djupt bloss och sa "Ibland blir jag så trött på människorna!"

Jag slängde mig ned på en stol bredvid, tände en cigarett och vips, så var jag rökare igen!    

Hon berättade för mig om sin dag, där hon lett en grupp på en arbetsplats på temat "kommunikation". På det stora hela hade väl allt gått rätt så bra, men i gruppen fanns två..."nej-sägare"! De ville inte delta i övningar, inte delta i samtalen eller övningar. Suckade ljudligt åt hennes statistik och fakta och fnös likgiltigt, när hon försökte leda gruppen i olika kommunikationsövningar.

Jag förstod hennes frustration. Jag har själv varit i liknande situationer, då jag haft någon föreläsning eller temadag, då man direkt fått en kraftig markering från någon att, "det här tänker jag inte delta i, jag är tvungen att vara här, men det här är bara trams..."

Kroppsspråk och atittyder har varit talande. Och jag har blivit fruktansvärt osäker och illa till mods, men försökt att tänka att större delen av gruppen ville i allafall vara där och de skulle hjälpa mig "hålla uppe den goda andan" i gruppen...

Men inte alltför sällan har något helt annat inträffat!

Efter en stund har man plötsligt två "nej-sägare" i gruppen. Efter lunchen har man kanske tre!

Den negativa jargongen och atittyden har smittat av sig. Och det går fort.

Jag tänker att detta fenomen nog fungerar likadant vart som helst i samhället, inte bara i föreläsningslokalen. Och ännu märkligare och kanske kraftfullare är att man själv, efter en stund, kanske också börjar känna av negativismen. Trots att man från början var glad och hoppfull.

Efter en tid i dera närvaro kanske man själv börjar säga: " nej, det går nog inte...det är ju bra , men...det är nog inte möjligt..."

Allting som kommer upp tar liksom tvärstopp! Har Ni någongång varit i och känner ni igen situstionerna?

Jag tänker att vi människor och våra atittyder påverkar varandra mer än vi någonsin kan ana! Och ibland undrar jag om inte negativismen är den starkare kraften i många sammanhang, tyvärr! Negativismen skapar tillslut håglöshet och en enorm trötthet, det är liksom att all energi börjar "sugas ur en". Kanske är det "nej-sägarna", som är dom sanna "energi-tjuvarna", som jag ville skriva om tidigare...Eller vad är egentligen en energi-tjuv"?

Hur kan man då förändra en "energi-tjuvs" beteende och atittyd? Och är det överhuvudtaget möjlig att förändra någon annan än sig själv, får bli min fråga och fundering för idag...

Allt Gott till Er denna småsnöoiga  aprilmorgon!