Tänk att det ska vara så jäkla svårt att varva ner! Upp som ett skott ur sängen, kasta igång kaffebryggaren. Slukar kaffet i några klunkar. Kutar in i duschen. Försöker lugna ner. Bråttom, bråttom på med lite mascara. En snabb titt i spegeln och konstaterar att, nix inga kilon har avvikit denna natt heller. Men åh!

Ut med dammsugaren. Springer runt med den i hela lägenheten. Ludvig tror att jag är galen. Han har slängt sig, så där nonchalant över fåtöljryggen och tittar på mig med en trött, lite nedlåtande blick.

" Men snälla, lugna ner dig!" , ser han ut att tänka. Hans blick får mig ändå att sätta mig ner en stund. Ett djupt andetag, ner med axlarna. Varför springer jag så? Mot vad? Jag har ingen tid som helst att passa idag. Inte heller imorrn.  Måste börja påminna mig själv att sätta mig ner ibland och bara...andas. Lyssna på lite Ulla Billqvist och drömma mig bort till en tid då man rökte cigaretter med eleganta munstycken.

Sätta mig ner och vänta in min själ.

Igår kväll var det Manifestation för "Våld mot kvinnor" i Lycksele.. Hörde på radion att där enbart var manliga talare och att de fanns de som opponerat sig mot detta. Borde inte kvinnorna få komma till tals? I många, många år har Kvinnojourer över hela landet försökt göra sig hörda. Men vad har förändrats? Våldet mot kvinnor har dessvärre ökat!

Jag menar nu verkligen inte att det enbart är män som misshandlar. Det finns absolut kvinnor, som misshandlar och det förekommer även i homo/bi relationer.

För några år sedan gjorde vi en föreställning som heter "Tystnad", som behandlar precis detta tema. Vid ett tillfälle turnerade vi runt i landet med denna föreställning och efter föreställning hade vi fika och en stund för samtal och diskussion. På de flesta platser var debatten livlig, både bland män och kvinnor. Men så kom vi till en plats i landet, där vi möttes av precis...total tystnad. Vi gjorde allt för att få igång ett samtal. På varje plats fanns representanter från Kvinnojouren och de talade bland annat om den skrämmande statistik, som finns över hur många kvinnor, som faktiskt mister livet, varje år. Ingen reaktion. Inga samtal. Inga diskussioner. Bara en vilja från besökarna att få gå hem.

Efter kvällen var hela ensamblen nedstämd och stämmning var tryckt, när vi satt i turnebilen på väg hem. Vilken märklig och lite skrämmande kväll. Vad var denna totala tystnad och faktiskt ett visst motstånd och ovilja til att vi var där? Var det precis där signalerna var på att alla visste att detta förkom någonstans i deras lilla samhälle? Kanske satt där precis denna kväll en kvinna, som var rädd för att gå hem... Men ingen. Ingen ville tala om det. Eller ens låtsas om att det fanns.

Vad kan vi själva göra, om vi får veta av en relation där våld förkommer? Kanske är det en nära anhörig. Kanske är det grannen. Kanske är det något vi ser på stan.

Vad kan vi  och vad vill vi göra för att påverka...?