Jag trodde att jag vaknade till en helt vanlig dag. Men efter morgonkaffet och ingen cigarett, kände jag en underlig känsla i kroppen. Det var liksom en ljusboll, som kändes i bröstet. Ute hade det ramlat ned massor med snö och det borde kännas som vinter, men över den vita snön vaknade en strålande sol. Gnistande, stark och faktiskt lite varm lyste den mot mig. Ljusbollen växte sig starkare och det kändes liksom...ovant!

Våren har varit väldigt tung och mörk. Den 7 januari förlorade jag min bästa vän. Varje dag finns han i mina tankar och saknaden är stor och gör ibland så ont, så det är svårt att andas.

Och det är första gången sedan dess jag känt en sån här känsla i bröstet. En ljusboll, som växte sig starkare, allt eftersom solen steg.

Skulle det kunna vara lyckan, tro? Eller åtminstone glädje över våren, över vänner, över kärlek. Glädje, en ljusboll som sprider sig i bröstet. En glädje...över att finnas till!