I morse vaknade Ludvig glad i hågen. Skuttade förbi mig i etthundraåttio och sprätte med bakbenen, som man ibland kan se att hästar gör, och satte sig lydigt och beslutsamt framför ytterdörren. Ludvig är alltså min katt och inget annat :)

Men när jag vaknade kikade jag på termotemtern och såg att den stod på - 24, så jag tänkte att han får nog stanna inne ett tag.

Den besvikelse, som följde var förfärlig. Med hängande öron släntrade han iväg, håglös och slokörad och slängde sig över ryggstödet på fåtöljen. Som han brukar göra när han är håglös. Och där hängde han.

När jag sen fått i mig lite kaffe, rökt en morgoncigarett och tittat på termometern igen såg jag dock att det bara var - 2, 4 grader. Så jag lockade på Ludvig och snabbt kom han skuttandes redo att gå ut.

Tänk om vi människor kunde släppa motgångar lika lätt. Det kan ta tid att ställa om sig från en besvikelse, som byts till glädje och ibland fastnar vi kanske i våra motgångar, så att vi nästan missar att glädjen knackar på.

Plötsligt öppnas dörren och vi kan springa ut mot nya äventyr.: )