Det tog mig nästan tre år att försöka lära mig spela fiol...hjälpligt...utan att grannarna flyttade. Men nu så åker den ut! Den ligger i sin låda och grinar illa mot mig. "Spela på mig då, ditt elände!", väser den mot mig. Men jag hittar inte tiden...eller viljan riktigt.

Bättre någon annan får ta hand om den .Den är så vacker. Klingar så fint och låter stort och fylligt. Men vad hjälps det då inte kemin stämmer. Njae, jag fortsätter nog hålla mig till gitarren och flöjterna.

För övrigt så kan jag berätta att på vägen mot Fällfors finns en alldeles ypperlig "segbacke" på ganska exakt 1 kilometer, som joggare tycks älska att springa i. Så då tänkte undertecknad att jag provar väl det jag också! Så jag och mina trettiofem extra mjölkpaket tog på oss joggingutstyrseln och sen bar det i väg, i en strålande sol på morgonkvisten. Mot "Segbacken"!

På den streckan mötte jag tre andra joggare och liksom busschaufförerna, som alltid nickar mot varandra när de möts på  E 4:an, så gjorde och vi. En liten diskret nick i samförstånd "Jaha, du är på väg uppåt, fy fasen va´jobbigt, jag ä'r i allafall på väg nedåt. Varför gör vi det här klockan 05.30 på morgonen i 13 graders kyla!". En diskret nick i samförstånd. Ja, vad tyckte mina mjölkpaket? De hann nästan frysa till is innan jag var hemma. Men jag hade i allafall stiftat bekantskap med "Segbacken".