Tänk, vad alla dessa tankar kan göra en sömnlös! Trots att jag var supersupertrött, så ville inte hjärnan finna någon ro, Somde, vaknade, somnade, vaknade...hela natten! Klockan tre gav jag upp.

Det har kommit en tid, då det är dags att tömma och rensa ut mitt barndomshem. Ingen av oss sykon har möjlighet att bo där och det är helt enkelt tid att lämna. Första lasset åkte förra helgen och när mamma och pappas bröloppsgåva, i form av en sovrumsmöbel, packades in i bilen ,så grät mit hjärta stilla. Jag tänkte på alla de drömmar de hade då, när de fick den. Tillsammans mot framtiden.

Pappa finns inte längre här på jorden. Men han var i högsta grad närvarande, den dagen,  där vi vandrade runt i hemmet, tillsammans med uppköparen, som värderade alla saker.

Vemodigt var ordet.